Inget svar. Ingen hemma.

Amanda suckar. Det var aldrig någon hemma nu för tiden. Pappa brukar jobba på eftermiddagar/kvällar/nätter, så det var inte så konstigt att han inte var hemma. Mamma jobbade säkert över igen. Hon var den bästa läkaren i denna delen av landet så hon blir in kallad väldigt ofta om det är något som de vanliga doktorerna inte klarade av. Som med Louis. Hennes lilla syster, Maria, var säker hos deras moster, Mia. Hon brukar vara där när deras föreldrar inte var hemma. Ibland tror Amanda att Maria spenderar mer tid hos Mia än vad hon gör hemma. Och sedan var det Mickel. Han visste man aldrig var han var.  Hon tror det var ungefär 2 veckor sedan de träffades sist. Hon förstår att han inte var i hennes stad längre, då skulle hon ha sprungit in i honom eftersom staden är väldigt liten. Egentligen brydde hon sig inte. Eller kanske lite.

Efter Amanda har tagit av sig sina skor och sin jacka går hon in i köket. På köksbordet ligger en lapp.

'' Hej, älskling! Jag har tyvärr blivit in kallad till kliniken ikväll, så jag kommer inte hem förrän någon gång sent ikväll eller kanske först imorgon. Pappa är på jobbet som vanligt. Maria är hos Mia ikväll och kommer sova där. Om du vill får du gärna gå ditt, det finns mat där. Annars finns det lite rester i kylskåpet om du hellre vill vara hemma ensam. Hoppas du får en trevlig kväll! Kram /Mamma ''

Hon nämde inte äns Mickel.

I normala fall hade Amanda någ gått till Mia. Men idag orkade hon inte prata med någon annan än Harry. Hon ville verkligen att han skulle svara. Hon vet att han skulle uppträda ikväll, men efter kanske. Om Amanda då var tvungen att sitta uppe hela natten, vänta och förstöra dagen imorgon.

Amanda går in på sitt rum, hämtar sin dator och går in i vardags rummet. Hon sätter på datorn, sätter på One Direction musik på högsta volym och lutade sig tillbaka i soffan. Hon stänger ögonen och drömmer sig tillbaka till dagen i januari när hon träffade Harry första gången. Det är underbart att tänka på. Efter det hade de träffats en gång och det vara bara någon minut. Det var på Harrys födelsedag. Amanda hade varit i London av andra anledningar och hade försökt hitta Harry för att säga gratis. Han hade varit på ett uppträdande och skulle åka till Frankrike en timme efter uppträdande så de hade inte mycket tid. De hade hunnit kyssas lite och pratat lite. Hon vill ha de minuterna igen. Hon vill känna hans läppar igen. Hon ville kunna hålla hans hand. Hon vill se honom rakt in i hans gröna ögon. Hon vill så gärna vara med honom. Men det gick inte. Han var i USA. Nästan på andra sidan jordklotet. Med hundratals snygga tjejer som vill ha honom.

Hon märker inte att hon har somnat förrän hon vaknar av att hennes mobil ringer. Hon kollade på klockan. 00.30. Hennes mage kurrade. Hon har inte ätit sen lunch. Mobilen fortsatter att ringa. Det är Harry. Amanda ler.

- Hej, säger Amanda och sätter mobilen mot örat.

- Hallå? Kan du skruva ner musiken lite?

Juste musik. Amanda skruvar.

- Sorry.. säger Amanda.

- Det är lungt. Fick du mitt Sms innan idag? frågar Harry.

- Jadå. Jag fick också ett sms från någon annan med bilden i.

- Tror du mig?

- Jag vet inte, jag är väl tvungen egentligen. Jag kommer ju aldrig veta.

- Du kan fråga Louis, Niall, Liam eller Zayn. Alla de var där. De vet att jag inte ville.

- Det behöver jag inte. Jag tror dig. Jag tror att jag kan höra i din röst om du ljuger. Det låter iallafall som om du talar saning. Jag tror inte att du skulle kunna göra något sådant mot mig. Eller jag hoppas inte iallafall.

- Såklart jag inte skulle. Btw har jag någon gång sakt hur mycket jag saknar dig? Och hur mycket jag älskar dig?

- Om du bara älskar och saknar mig halvt så mycket som jag älskar och saknar dig så älskar och saknar du mig väldigt mycket.

- Jag älskar dig, Amanda. Verkligen.

- Jag älskar dig också Harry. Önskar verkligen att du var här.

- Jag önskar också att jag var där, men nu går det ju tyvärr inte att trolla. Men om det hade gått hade jag suttit brevid dig just nu.

Amanda skrattar. Hon har saknat att prata med Harry.

- Börjar inte du 08.00 imorgon? frågar Harry.

- Jo... men det är värt att vara trött imorgon om jag får prata med dig, svarar Amanda.

Harry och Amanda fortsätter prata ett tag. I Amandas huvud hade de pratat i kanske 10 minuter när dörren öppnades.

- Amanda? Är du fortfarande uppe? Klockan är kvart över 3. Börjar du inte 8 imorgon?

Amandas pappa hade kommit hem.

- Shit är klockan redan 3!? säger Harry i telefonen.

- Jaa, det ser ut så, svarar Amanda.

- Jag måste gå. Förlåt, men jag måste sova lite innan imorgon, säger Harry.

- Jag med. Godnatt, säger Amanda.

- Godnatt, älskar dig.

- Älskar dig också.

Amanda lägger på.

- Var det han där Harry? frågar Marchall från köket.

- Ja, svarar Amanda och går in på sitt rum.

Hon byter snabbt om och går och lägger sig i sängen. Det sista hon tänker på innan hon somnar är att hon är väldigt glad över att hon har Harry. På något sätt vet han alltid vad som är rätt sak att säga.

Harry smyger igenom mörkret mellan sängarna i det halv stora hotelrummet. Han försöker att inte gå in i någons säng. Han hade inte lusta att veka någon. Liam och Niall snarkar högt. Första gången Harry hade sovit tillsammans med de, hade det varit väldigt svårt att somna. Men nu hade han vant sig.

Bom!

Harry hade gått rakt in i Louis säng.

AAAAAJJJJJJ!!!! Harry skriker i sitt huvud men han lyckas hålla inne skriket.

- Vad håller du på med, man? viskar Louis med en nyvaken röst.

- Förlåt, jag råkade gå in i sängen, viskar Harry tillbaka ut i mörkret.

Harry ser något lyssa från Louis säng. Han fattar att det var Louis som kollade klockan på sin mobil. Harry satt sig på sängen och började ta av sig sina kläder.

- Va gör du uppe så här sent? frågar Louis.

- Jag var bara på toa... svarar Harry avikande.

- Jag vet att du ljuger. Du pratade med Amanda eller hur? frågar Louis.

- Ja... Jag saknar henne.

- Såklart du gör. Men vi är hemma snart, då får du träffa henne.

Det blir tyst i rummet för ett tag. Sedan hör Louis plötsligt lite snyftanden och stönande från Harry.

- Gråter du? frågar han tillsist.

Det tar tid innan svaret kommer.

- Ja.. svarar Harry med gråt i rösten.

- Kom hit, säger Louis och gör sig redo för att krama Harry.

Harry och Louis kramas för ett tag.

- Varför gråter du? Bara för att du saknar henne eller är det något mer? frågar Louis.

- Klart det är för att jag saknar henne, men det hände en grej här om dagen.

- Vad?

- Kommer du ihåg den där intervjuen där intervjuaren hete Zoe? En 30-årig kvinna med blont hår och gröna ögen?

- Ja, hurså?

- Efter intervjun kom hon fram till mig och sa: ''Hey sexi! I want ya.'' Sen började hon försöka hångla med mig. Först puttade jag bort henne, men sen kollade jag henne in i ögonen. De var vädigt lika Amandas. Den var gröna, och nästan lika djupa som Amandas. Sen drogs jag liksom bara med. Vi fortsatte hångla ett tag. Sen fick hon mitt nummer och jag hennes.

- Du gjorde vadå? säger Louis förvånat och lite för högt.

- NEEEEEEEEEEEEJ! Det kan inte redan vara morgon?!?!

Det är Niall som har vaknat. Han lätt faktiskt väldigt upprörd över att han har vaknat.

- Jag hade ju världens bästa dröm! Jag var i ett hav fult av mat och jag kunde äta vad som helst utan att bli tjock. Och jag...

Och där somnade han. Han smaskade i sömnen. Som tur var vaknade inte Liam och Zayn av Nialls skrick.

- Jag fick dåligt samvete efter och rev i sönder numret. Och nu sitter Amanda och säger att hon tror att jag inte skulle kunna gör något såndant mot henne. Och jag håller med. Jag gjorde det ju inte för att skada henne, jag gjorde det för att jag saknade henne så mycket.. fortsätter Harry.

- Harry, det där var dumt gjort. Du måste berätta det för henne, svarar Louis.

- Det hon inte vet, tar hon inte skada av, säger Harry avikande.

- Hon kommer få reda på det, jag lovar.

- Vem skulle säga? Det är bara du, jag och Zoe som vet.

- Allt sånt kommer på något sätt ut i media, det ver du. Var inte dum nu Harry, du måste säga det.

- Du har väl rätt, men jag säger det först när jag kommer hem, jag vill ta det face to face.

- Du gör som du vill.