Blickarna är värre än vanligt när Amanda går runt i skolan den dagen. Alla vet. Alla vet. Harry och Amanda var inte ihop längre. Det har stått överallt i media.

''Harry Styles, an unfaithful pig?'', ''The dreamboy is now free!'', ''Harry Styles in tears!''

Rubrikerna på kvällstiningarna hade varit många. Paparatzin hade till och med fått bilder av Harry gråtandes. Klart det gjorde lite ont i Amanda att se att Harry grät. Men, Amanda hade också gråtigt. Hon hade gråtigt mycket.

Hon går igenom korridoren påväg till hennes andra lektion. Hon vet egentligen inte vad blickarna betyder. Hon trodde att folk skulle ha varit glada över att Harry och Amanda hade gjort slut. Harry var ju ledig nu. Men blickarna var mer sura, än glada. Det var som om det var hennes fel. Hennes fel att de hade gjort slut. Det kanske är hennes fel? Hon vet inte riktigt, hon är rätt förvirrad just nu.

- Läget?

Sara kommer springades bakom Amanda.

- Ja, bättre än igår iallafall, svarar Amanda och försöker le lite. ¨

- Det är bättre att ha det bättre än att ha det sämre, säger Sara och försöker skämta lite.

Amanda små skrattar och nickar.

- Jo det är ju sant, svarar hon.

De fortsätter gå och små prata.

- J*vla Bitch! Skaffa ett liv, istället för att förstöra andras! skriker en tjej när Amanda går förbi henne.

Amanda bryr sig inte om att svara.

- Eller hur! Du är en häxa! skricker en annan.

Amanda bara fortsätter gå.

- Du är f*n smuts! Du bordde inte få finnas! skriker en annan.

Amanda känner hur orderna börjar tränga sig in till henne. Det börjar göra ont.

- Eller hur! Gå och döda dig själv! Ingen vill ha dig här! skriker en annan.

Amanda vill börja springa nu, hon vill inte höra mer. Men hon går kvar, helt normalt.

- Ta inte åt dig, viskar Sara till Amanda.

- SMUTS! SMUTS! SMUTS! SMUTS! SMUTS!

Många tjejer skriker nu.

Amanda klarar det inte längre, hon känner hur tårarna börjar trilla ner från hennes kinder. Hon börjar springa mot närmaste utgång. Hon vill bara bort. Bort från allt.

Louis och Harry sitter på ett café i New York, USA. De andra killarna i 1D är ute och shoppar.

- Har du sätt klippet? undrar Louis

- Vilket? svarar Harry.

- På Amanda i hennes skola, säger Louis.

- Nej.. Vad heter den? säger Harry

- Är du säker på att du vill veta det? frågar Louis och kollar djupt på Harry.

- Ja! säger Harry bestämmt.

- ''Harry's ex Amanda (ugly girl btw). This is for you Harry, we love you'', säger Louis.

Harry googlar det. Det kommer upp en video. Harry kollar på den. Det är en video som någon har filmat på Amandas skola. Det är svårt att se vad som händer i början. Man hör tjejer skricka. Plötsligt zoomar kameran in på Amandas ansikt. Först är ansiktet alvarligt och stängt. Det vissar inga känslor. Det gör ont att se Amandas ansikte. Han har saknat det så mycket. Hennes ögon. När skriken runt henne blir högre blir Amandas anstikte mer och mer sårbart. Man ser att hon börjar ta till sig av de fula kommentarerna. Plötsligt börjar tårarna rinna ner längs hennes kinder. Hon såg så ledsen ut, så skadad. Det gör så ont inuti Harry. Att se henne gråta är det värsta som finns. Att se hennes fina, gröna ögon gråt fylda. Det är rena tortyren. I slutet av video springer hon iväg. Alla som står kvar i korridoren skrattar.

- Va hemskt... säger Harru tillslut.

- Jag vet. Och sen att de skriver att de gör det för dig.... det är sjukt, säger Louis.

Harry börjar nästan gråta. Men han håller det inne. Han vill inte gråta offentligt, igen. Han har bestämmt sig nu, han vet vad han måste göra.

Hon vill inte gå upp. Hon vill inte. Hon orkar inte. Efter det som hände i skolan igår hade hon sprungit hem, lagt sig i sängen och gråtigt. Hon hade inte slutat gråta förren hon somnade senare på kvällen. Nu har hon vaknat, ligger i sängen och vill inte gå upp. Men hon måste. Hon har ett viktigt prov idag - som hon inte har pluggat till - så hon måste till skolan idag. Hon reser sig upp. Huvudet är inte riktigt vaknat än. Hon klär på sig och äter frukost. Sen går hon ut ur huset och går till skolan. Hon har nu varit vaken i ungefär 1 timme och hennes huvud har inte vaknat riktigt ännu.

När hon kommer fram till skolan ser den väldigt död ut. Dödare än vanligt. Amanda kollar på klockan. Hon börjar om 6 minuter. Hon går in genom dörren. Ingen där. Var är alla? tänker hon. Det är helt tomt. Verkligen helt tomt. Amanda har aldrig sätt skolan så här tom. Hon går till hennes skåp.

- Amanda?

Rösten kommer bakig från. Amanda känner igen rösten. Hon vet inte om hon ska gråta eller skratta. Hon har saknat rösten, men rösten har skadat henne väldigt mycket. Hon vänder sig om. Han står där. I egen hög person. Hon håller på att börja gråta, han också ser hon.

De står bara där och stirrar på varandra. Det var så länge sen de såg varandra.

- A-amanda, jag är ledsen. Jag vet att det jag har gjort är fruktansvärt. Säg vad som heltst, jag gör vad som helst för att få dig att förlåta mig. Jag såg videon. Jag är verkligen ledsen Amanda. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig, säger Harry.

- Harry, jag, jag... jag har saknat dig så mycket, svarar Amanda med ett litet leende.

Harry lyser upp.

- Stopp! Detta betyder inte att jag har förlåtit dig, säger Amanda innan Harry hinner bli allt för glad.

- Du måste veta att det du gjorde inte var det värsta. Det västa var att du ljög. Om jag ska förlåta dig måste du lova att du inte ljuger mer, fortsätter Amanda.

Harry börjar gå mot Amanda och säger med ett flin:

- Jag lovar att aldrig mer ljuga.

- Nej! Säg det utan att skratta, försök vara lite seriös snälla Harry, säger Amanda.

- Jag lovar att aldrig mer ljuga, säger Harry igen, denna gången utan att skratta.

Harry och Amanda står nu så nära att deras näsor rör varandra. De kysser varandra. Väldigt länge.

- Jag har saknat dig också, säger Harry efter kyssen.

- En fråga, varför är det ingen annan i skolan? frågar Amanda.

- Jag pratade med alla innan - de är ledsna föresten för allt det där de sa igår -, och se gick med på att skjuta upp skoldagen en timme så att jag fick hela skolan för mig själv, de kommer tillbaka om typ en halv timme, svarar Harry stolt.

- Jag älskar dig, säger Amanda och kollar in i Harrys ögon.

- Jag älskar dig också, säger Harry och kollar in i Amandas djupa gröna ögon precis som han hade gjort den där dagen när han träffade Amanda för första gången.

Amanda tror inte att det är sant. Nej det fick inte vara sant, hon orkade verkligen inte med detta. Tjejens röst i andra ändan lätt väldigt seriös. Det lätt överhuvetaget inte som om hon skojade. Fast hon kanske bara var en bra skådis. Det måste vara så, alla i USA är ju typ skådespelare, eller ja, kanske inte alla men många, tänker Amanda.

- Jag har filmat alllt.

Nej detta var inte skådespeleri, detta måste vara sant. Om hon säger något sånt så måste det vara sant.  Amanda kan inte förstå det. Hon lägger händerna i huvudet och gunugar sig i ögonen.

- Jag skickar den till dig nu.

Amanda ville säga nej, hon ville inte se. Hon ville inte se Harry stå och hångla med någon annan. Hon har verkligen inte lust med det. Men det är försent, vidion är skickat.

- Kolla nu. Och du, förlåt.

Kvinnan lägger på.

Amanda tar mobilen från örat och kollar på displejen.

''1 nytt meddelande''

Ska hon kolla? Ja. Hon måste.

Det är rena tortyren att ta sig igenom. Att se Harry vara så där med någon annan. Hon börjar gråta, hon kan inte hålla det inne. Egentligen vet hon inte varför hon inte varför hon gråter, är det för att hon blir ledsen över att han är otrogen eller för att hon saknar honom. Det är någon sorts blaning av båda. Det finns bara en sak att göra, ringa Sara.

Dörren öppnas. Sara stormar in.

- Jag kom så fort jag kunde. Mamma och Lisa blev lite ledsna när jag gick mitt i filmen, men va fan. När tjejproblem kallar så finns det inga hinder!

Sara släppar på en tung väska.

- Jag har med mig allt man måste ha för att få en underbar kväll ut av detta. Vi ska bara mysa. Jag har med mig: 8 kärleksfilmer, 12 paket näsduckar, 4 paket glass och en massa godis och chips. Jag hämtar ditt täcke och kudde.

Amanda har inte rört sig sedan hon ringde Sara. Hon sitter bara på en stol i köket och glor. Hon försöker smälta allt.

- Kom nu Amanda! Jag lovar det blir bättre!

Amanda drar sig upp ur stolen, går in i vardagsrummet och slänger dig i soffan.

- Okej, berätta nu, vad är det som har hänt? Det ända du sa var att det var någonting med Harry, säger Sara och sätter sig brevid Amanda.

- Någon tjej från USA ringde. Hon hade typ hånglat med en Harry efter en intervju för några dagar sen, svarar Amanda.

- Men Amanda, det är ju inte säkert att det är sant. Det finns en massa människor som bara vill förstöra....

Amanda tog fram hennes mobil och satt på vidion hon tidigare hade frått från kvinnan.

- Oj... säger Sara efter att ha sätt videon.

Amanda brister ut i gråt.

- Vilken idiot, säger Sara och kramar Amanda.

Sara försöker så bra hon kan att trösta Amanda. Egentligen var det lite lönlöst. Harry har verkligen sårat henne.

- Vet du vad det värsta är? får Amanda fram.

- Nä, svarar Sara och kollar in i Amandas gråt fylda ögon.

- Han sa igår att han aldrig skulle kunna göra något sånt mot mig.

Amanda gråter utan stop i ungefär 1 timme. Tillsist reser hon sig upp och säger:

- Nej! Jag tänker inte gråta mer över honom. Ska vi inte se några av de där filmerna?

Fyra timmar senare.

*Riiiiinngggg* *Riiiiinnnngggg* Riiiiiiiinnnnnggg*

Amanda lutar sig fram mot telefonen och klikar bort samtalet.

- Harry igen? frågar Sara.

- Japp, svarar Amanda och lutar sig tillbaka i soffan igen.

- Borde du inte svara? Det är liksom 20 gången han ringer.

- Nej, jag vill inte prata med honom.

*Riiiiing* Riiinnnnggg* Riiiiiiiinnnngggg*

Amanda klikar igen.

Kan han bara sluta ringa? Varför kunde han inte bara förstå att hon inte vill prata med honom? Kvinnan som ringde Amanda innan hade sakt att hon hade ringt Harry och sakt att hon skulle berätta för Amanda, så Harry vet att Amanda vet. Varför kunde han inte bara förstå att han har sårat Amanda rejält? Tankarna rusar runt i Amandas huvud. Det var svårt att konsentrera sig på filmen.

*Riiiiinngg* *Riiiiinnnggg* Riiiinnngg*

- Svara Amanda. Skrik lite på honom. Få ut din ilska, säger Sara.

Amanda kollar på Sara. Hon funderar lite. Tillsist tar hon up mobilen mot örat.

- AMANDA! Äntligen du svarar. Jag vet inte vad du har hört, men jag är ledsen om du är sårad eller något sånt, säger Harry i andra ändan.

Amanda vet egentligen inte vad hon ska säga. Hon vill få ut ilskan ur henne. Men det går inte. Det går inte att få fram något.

- Amanda? Är du där? frågar Harry.

- Säg något, säger Sara.

Amanda tar bort mobilen från örat och sätter handen framför mikrofonen på mobilen.

- Vad? frågar hon förvirat.

- Vad du känner, svara Sara.

Det var inte mycket mer man kunde säga egentligen, tänker Amanda. Hon tar mobilen mot örat igen.

- Hur fan kunde du? Hur kunde du göra så mot mig? Harry, säriöst, du sitter och säger att du inte skulle kunna gör det mot mig. Jag trodde på dig. Jag trodde vi hade något. Men du slängde bort allt. Jag fattar inte attt jag trodde på dig. Jag vill inte prata med dig. Snälla gör mig en tjänst. Sluta ring. Jag vill inte ha något med dig att göra längre.

Amanda lägger på.

Jag tror jag har skrivit denna parten 5 gånger nu. På något vis har den alltid försvunnit när jag är klar, men nu lyckades jag! :D

- Okej då slutar vi där idag.

Hela klassen stormar ut ur klassrummet och fortsätter pratandes fram i korridoren. Det var Amandas första lektion idag, och hon hade varit helt borta. Det första hon gör när hon kommer ut ur klassrummet är att ta upp mobilen ur fickan.

''1 nytt medelande''

Leendet sprider sig över Amandas läppar när hon kollar på displejen.

''Hej, sweetheart! Jag har en underbar dag hittils. Lite intervjuer och sånt. Ikväll blir det att uppträda i L.A, ska bli jättekul! :) Hur ser din dag ut idag? <3''

Amanda skriver snabbt tillbakas medans hon går vidare i korridoren mot sitt skåp.

''Hej älskling! Låter trevligt! :) Lycka till ikväll! Jag har precis haft historia och om 3 minuter har jag engelska. Har faktsikt engelska-prov idag, önska mig lycka till ! <3''

Amanda är framme vid skåpet och tar ut hennes engelska böcker. Hon lägger ner mobilen i fickan och förtsätter mot engelska salen.

Amandas dagar hade blivit rätt mycket rutiner den senaste månaden. När hon vaknade hade hon oftast fått ett sms från Harry med ett ''Godmorgon älskling <3'' eller något liknande i, eftersom Harry oftast vaknade före Amanda. Hon svarar direkt med '' Godmorgon! <3 Hur ser din dag ut?'' eller liknande. Någon gång mitt på Amandas första lektion brukar Amanda får ett svar. Hon kollar sms:et efter lektionen och svarar direkt. Ungefär vid fem tiden får Amanda ett svar och under 15 minuter (ungefär) så har både Amanda och Harry tillgång till mobiler och sms:ar nästan konstant om allt mellan himmel och jord. På kvällarna uppträdder Harry oftast, så då hinner de inte snacka så mycket heller. Men han bruckar skicka ett sms om hur uppträdandet hade gått. Vissa kvällar när Harry inte uppträder så pratar de i telefon hela nätterna (men det händer inte så ofta).

Visst, Amanda tycker det är tråkigt att de inte ses men detta var ett bra sätt att hålla igång relationen igång. Det kändes ändå som om han var med henne vart hon än var, för han visste alltid vad hon gjorde och var hon var. Och hon visste alltid vad han var och gjorde. Men hon gillade absolut inte tanken på att han faktiskt just nu var i USA och inte tex. kunna krama henne och säga lycka till med engelska-provet. Det var lite tungt.

- OMG! DET ÄR ONE DIRECTION!

Att flickor springer fram till killarna på stan var inte så konstigt längre. Att de hoppar och skriker att de älskade de var inte heller så konstigt. Men att en av flickorna kastar sig upp mot Harry, tar benen runt honom, hänger på honom och försöker kyssa honom är inte något som händer varje dag. Harry blir lite chockade. Han visste att One Directions fan är crazy, men så här.. det hade han inte trott.

Harry försöker få av henne, men hon var väldigt stark. Hon gned sig upp och ner mot Harry. Harry försöker få av henne ennu mer nu, det kändes väldigt konstigt det här.

Till hans rädning gripper Louis och Niall in. De lyckas äntligen få av henne. Flickan skrattar och springer där ifrån.

- Wow... säger Harry lite förbluffat.

- Ibland förstår man inte hur vissa folk tänker, säger Niall som svar.

Harry vänder sig om och fortsätter gå. I hörnet av gatan ser Harry till sin fasa en fotograff. Han visste hur detta skulle bli. Median kommer framsättela det som om Harry och en tjej har stått och hånglat på gatan. Och sedan kommer Amanda se det på webben och bli osäker på hennes och Harrys förhållande. Det orkade Harry inte. Ibland blir han så sur på pressfotogarförer. Varför ska de försöka förstöra allas liv?

Harry ser bara almänt uppgiven ut. Och det ser Louis.

- Det är ju inte säkert att han kommer använda den bilden, säger han uppmuntrande.

- Jag är 100 % säker på att de kommer använda den, det gör de alltid, svarar Harry och börjar gå igen.

- Men det är inte säker på att Amanda kommer se den.. och om hon ser den så kommer hon säkert förstå, om du förklarar, svarar Louis och går brevid honom.

- Jag får väl messa henne senare och förklara, säger Harry.

När mobilen vibbrerar i Amandas ficka blir hon förvånad. Den brukar inte vibbrera nu. Det är väll antagligen från mamma som säger att hon måste jobba över nu igen. Eftersom detta händer mitt under engelska-provet så kan inte Amanda kolla vem det var från eller så. Plötsligt vibbrerar igen. Amanda känner att detta kanske är något viktigt. Hon skriver snabbt klart svaren på frågorna och skyndar sig ut ur klassrummet. När Amanda ser att ett av de är ifrån Harry blir hon nästan rädd att något har hänt, detta är inte alls tiden då han brukar messa på.

Det andra sms:et var från ett dolt nummer. Hon öppnade det först.

'' BITCH! DIN KILLA HAR HITTAT NÅGON ANNAN, NÅGON SOM ÄR BÄTTRE FÖR HONOM! NÅGON SOM ÄR BÄTTRE ÄN DIG! OM DU INTE TROR MIG KOLLA INTE DENNA BILDEN''

På bilden står Harry. En tjej hängde på honom med benen runt hans kropp. Det såg ut som de kysstes.

Amanda vet inte riktigt vad hon ska göra. Hon bestämmer sig för att kolla på Harrys sms.

'' Hej! Du kommer antagligen någon gång snart se en bild på mig när jag har en tjej ''runt'' mig. Det ser ut som om vi kysser varandra. Men det gör vi inte. Eller lite kanske. Hon kysste mig. Hon är ett fan som sprang upp till mig på gatan och kasade sig på mig. Jag är ledsen om du blir sårade av detta, men du ska veta att jag älskar dig och att jag aldrig skulle kunna göra något sådant mot dig. Du är mitt allt, älskling. Puss. <3''

Amanda vet inte om hon ska skratta eller gråta. Bilden ser rätt verklig ut. Det ser ut som om de kysses. Men Amanda vill ändå tro på det Harry säger. Hon tror inte att han skulle kunna ljuga till henne. Det verkar inte som Harry. Hon bestämer sig snabbt för vad hon ska göra, hon skulle ringa Sara. Hon är bra på allt när det gäller killar.

När Amanda går in i matsalen stirrar alla på henne. Hennes status i skolan hade ändrats sig lite den senaste tiden. Innan hon och Harry var tillsammans var det nästan ingen som visste vem hon var. Hon levde lite i skuggan. Sa inte så mycket, syndes inte så mycket. Men efter de blev tillsammans har folk lagt märke henne mycket mer. Mer än halva av tjejerna på skolan är One Direction fans. Detta var väldigt konstigt. På ett sätt så hatade de henne eftersom hon är tillsammans med några av deras drömmar. På ett sätt avgudade de henne eftersom hon har lyckats. På ett sätt vill de förstöra hennes liv, så att hon och Harry skulle göra slut. På ett sätt ville de vara snäll mot henne, så att de får ett bra ryckte hos Harry. Amanda förstår inte riktigt det där. Amanda pratar aldrig om de. Hon kommer någ aldrig prata om de. Hon var inte en sån person. Om någon verkligen hade sårat henne så hade hon kanske sakt något, men det hade de ju inte fått något posetivt ut av.

- Har ni sätt bilden? Tror du de gör slut? Det är kanske bäst så. Hon var iallafall snyggare än Amanda.

Viskningarna ökar runt Amanda när hon går längs matborden. Hon saknar lite hur det var innan. Att hon kunde gå här utan att någon skulle märka henne. Det var nog förstört nu.

Hon ser Sara sitta i ett bord och kolla på henne. Amanda mimar ''Ska bara ta mat, kommer snart''. Sara ler.

Efter Amanda har tagit mat går hon och sätter sig brevid Sara.

- Det handlar om bilden va? viskar Sara eftersom hon vet att folk lyssnar.

Amanda nikar.

- Han skickade detta sms:et precis efter jag hade sätt bilden, säger hon och vissar sms:et hon tidigare har fått från Harry till Sara.

Sara läser snabbt.

- Vad ska jag tro? säger Amanda när Sara läst klart.

- Tro honom. Pressfotografer överdriver alltid, svarar Sara.

- Ja, de kanske överdriver. Men det ser ju väldigt verkligt ut. Hur ska jag kunna veta när jag inte var där? fårgar Amanda oroligt.

- Du kan inte veta. Det måste du förstå. Ditt och Harrys förhållande måste vara byggt på tillit. Du kommer inte vara där när sånt här händer, så du måste helt enkelt tro honom. Annars kommer ert förhållande inte fungera, svarar Sara moderligt.

Amanda suckar.

- Ja, det måste väl va så..

- Men försök snacka med honom över telefon snart. Det är svårare för honom att ljuga när ni pratar.

- Joo, du har nog rätt.

- Kom igen upp med huvudet. Han har ju dig som flickvän. Snygg, söt, trevlig, underbar ect. Varför skulle han behöver hångla med någon annan när han har dig?

Amanda ler.

- Du är bara för bra Sara.

- Jag vet. När kommer de tillbaka?

- Jag tror de kommer till London om 3 dagar, men sen ska de till Spanien några dagar efter det. Sen tror jag han är hemma ett tag.

- Men då är det ju inte så lång tid tills ni träffas!

- Nä, typ två veckor kanske.

Det kändes som flera ton lyftes från Harrys axlar. Alla står/sitter kvar på precis samma sätt som de gjorde innan. Ingen vågar flyta sig. Tänk om det var en dröm. De kanske dagdrömmer. Tänk om någon rörde sig och de slängdes tillbaks i verkligheten. Harry bestämmer sig för att ta chansen. Han lyfter ett av benen och flytade den framåt i luften. Alla kollade på honom. Han sätter försiktigt ner foten på golvet. Så fort den är nere på golvet var det som alla fick tillbaka rörelseförmågan. De reser sig upp snabbt och springer in i rummet och Amanda går efter och små skrattar. Karina står kvar där hon stod innan och säger när Amanda går förbi henne:

- Jag har aldrig förståt mig på pop-sjärnor...

Sen börjar hon gå.

- Ehm, karina! skriker någon bakom henne.

Hon vänder sig om och ser Harry.

- Tack! För allt, säger Harry och ler.

- Tack själv. Jag har aldrig sätt Amanda så lycklig och glad som när hon är med dig, svarar Karina och vänder sig om och går där ifrån.

Det värmer faktiskt väldigt mycket att höra det tycker Harry. Han var ju också jättelycklig tillsammans med Amanda. Han står där ute i korridoren och tänker lite över alllt, det hade bara plötsligt blivit lite för mycket på en kväll. Han vänder sig glatt om och går in i rummet. Där inne är alla glada. Framförallt Louis. Det var lite svårt att förstå att han har legat väldigt nära att dö och sen ligger han skrattandes i sängen. Först förstår inte Harry vad det är de skrattar åt men när alla kollar på honom och Amanda säger ''Förlåt'' till honom förstår han direkt.

- Hon gjorde inget, utan att ha bilden som bakgrund på hennes mobil. Jag trodde det var min och tog upp den från bordet och såg bilden. Hahaha! säger Niall och skrattar så mycket så att han tappar balansen och trillar ner på golvet, men fortsätter bara skratta medans han ligger kvar på golvet.

Nu skrattar de andra mer än någonsin.

Harry blir jättegenerad. Men han kan inte låta bli att tänka på hur löjlig han såg ut i den där nattlinnet. Och sen Niall skratt på det. Och att höra Louis skratt. Han orkade inte hålla masken utan började skratta som de andra. Han sätter sig ner brevid Amanda och viskar in i hennes öra:

- Nu när du inte höll vad du lovade, vill jag gärna ha tillbakas min kyss..

Amanda ler och lutar sig fram mot Harry. Deras läppar möts och det är lika underbart som alltid. Alla tystnar runt de. Harry märker det inte för en efter en stund. Han tvingade sig själv avbryta kyssen och kolla på de andra. Louis stirrar bara på de. Harry hade helt glömt bort att Louis inte visste något om honom och Amanda.

- Amanda min flickvän, säger Harry och ler.

Han hade vant sig vid att säga det nu och det kändes bara helt rätt.

- Ja, jag ser det, säger Louis och ler.

- OH MY GOD AMANDA! DET ÄR JU FANTASTISKT! BERÄTTA ALLA DETALJER!

Amanda och hennes bästa vän Sara sitter på Amandas säng och pratar. Amanda har precis släppt bomben om Harry.

- Haha, jo alltså han skulle hittat toaletten och gick vilse innan ''What's up UK?'' och så träffade jag honom och visade honom vägen. Sen så träffade vi varandra efter showen och kysstes i regnet. Sen så åkte bussen utan honom och..

- VÄÄÄÄNTA! Kysstes i regnet? DELTALJERNA AMANDA DETALJERNA! säger Sara upprört och hoppar upp och ner i sängen.

- Jo han sprang efter mig i regnet när jag var på väg hem och frågade om mitt nummer. Sen så kollade vi på varandra ett tag och sen så lutade jag mig fram och kysste honom. Det var typ rätt romantiskt, svarar Amanda och ler generat.

- OMG, Amanda. Det är så underbart! säger Sara och kramar Amanda.

- Ja, det är faktiskt rätt underbart.. svarar Amanda och ler. Sedan fortsätter hon med att berätta allt om vad som hände kvällen/natten innan. Sara börjar skratta sjukt mycket när hon ser bilden på Harry i nattlinne.

- Lova att du aldrig berättar om denna bilden för någon. Lova! säger Amanda när hon får lite dåligt samveta över att hon visade bilden.

- Jaja, jag lovar, svarar Sara.

Sara och Amanda fortsätter prata om kyssar och de andra killarna i 1D. De börjar prata Louis och vad som hände.

- Men vadå mår han bra nu? säger Sara förtvivlat.

- Jadå, han mår bra. Men han tar medecin och tar det lugnare på scenen och sånt nu. I ett tag framåt, svarar Amanda.

- Va hemskt. Jag skulle aldrig kunna föreställa mig Louis död, säger Sara tyst.

- Det var jättehemskt. Louis bara låg där. Tyst och stilla. Usch. Det var så hemskt. Och att se Harry och de andra vara så ledsna, säger Amanda ännu tystare.

- Nej, han mår bra nu. Vi pratar om något annat, säger Sara.

Det blir tyst. Ingen vet riktigt vad de ska säga nu. De var liksom inne i ett moln av sorg, och det var svårt att ta sig ur.

*PipPip*

Amanda tar upp hennes mobil. Ett mess.

- Vem är det från? frågar Sara och lutar sig över Amandas mobil för att se.

- Dedu, svarar Amanda, flinar och tar bort mobilen.

- Kom igen nu! Det är Harry eller hur?

Sara slänger sig över Amanda och försöker ta mobilen. Hon lyckas efter ett tags bråkande få tag på den.

- Awwww, vad han är söt! säger Sara efter att ha läst sms:et.

- Kan jag få läsa det?

- Jaja.

''Hej älskling. Jag saknar dig jättemycket! Även om det bara är en dag sen vi sågs, så känns det som en evighet. Jag ville bara att du ska veta att jag älskar dig! Puss <3''

Amanda bara ler. Han är så fin. Precis som han skrev känns det som en evighet hon och Harry träffades. Hon ville bara krama honom igen.

Det var som om Sara läste hennes tankar när hon säger:

- Jag förstår att det är jobbigt nu, men ni kommer ses snart igen, så fort han kommer hem från turnern.

Amanda börjar nästan gråta. Hon vet inte om det är av lycka - av att ha en sådan fin pojkvän - eller om det var av sorg - att hon inte skulle träffa honom på väldigt väldigt länge - det var förvirande.

- Det är okej att gråta, säger Sara och tar händerna om Amanda och kramar henne.

Amandas ögon fylls av tårar och de rinner ner från hennes ögon.

- Jag vet inte hur jag ska förklara det, snifftar Amanda.

- Du behöver inte förklara, jag förstår, säger Sara för att lugna ner Amanda.

De sitter där i flera minuter och kramas.

- Du borde nog svara, säger Sara tillsist.

- Ja... men vad ska jag skriva då? fråga Amanda.

- Som du känner, svarar Sara och ler.

Amanda är så glad över att hon har en vän som Sara. Hon är underbar.

Klockan tickade fram. Tiden kunde inte gå mer långsamt. Hissen tar hundra år på sig att komma upp till våning 4. Just nu var de på våning 2 där en pensionär höll på att gå på hissen. Hon tog oerhört lång tid på sig. Harry var väldigt nära på att bara dra in henne så att hissen kunde fortsätta. Men det gör han inte. Äntligen har pensionär komit in i hissen så att dörrarna kan stängas. Hissen börjar röra sig uppåt. Hon står brevid Harry och kollar upp på honom.

- Jag vet att du gillar äldre damer, jag är ledig, säger tanten och flörtar med ögonen.

- Va? säger Harry förvånat.

- Kom och ta mig honey, säger tanten och smeker Harrys arm.

- Tyvärr, han är upptagen, säger Amanda och ler.

- Försök du bara, bitch, säger tanten och ger Amanda en sur blick.

- Ursäkta? säger Amanda förvånat.

Tanten fortsätta smeka Harrys arm och forsätter in på bröstet.

- Du rör inte min man! säger Amanda och tar bort hennes hand.

- Bitch! Du förtjänar inte honom, skriker tanten.

De båda börjar bråka och skrika.

Harry var nästan tvungen att knipa sig i armen för att se om detta var en dröm/mardröm. Två ''tjejer'' - den ena världens finaste flicka och den andra en randome konstig tant - står och fajtas om honom. I en hiss. En hiss på väg upp till hans bästa vän. Som är sjuk. Så sjuk så att man inte vet om han överlever.

Det var underbart att världens finaste flicka kämpade för honom mot en 80-åring. Men han kan inte bli glad, Louis är i hans tankar. Han orkade inte höra på flickornas bråk. Det var bara för mycket. Så fort hissen stannar på våning 3 så tar Harry Amandas hand och spring iväg henne.

- Vad gör du? Louis ligger på våning 4 inte 3, säger Amanda anfått.

- Jag orkade verkligen inte höra på dig och den där tanten. Vi tar trapporna, säger Harry.

- Förlåt, men det kändes bara så jobbigt. Jag har äntligen fått dig och så kommer någon tant och säger att jag inte förtjänar dig, säger Amanda när de springer upp för trapporna.

- Jag förstår dig men jag orkade bara inte höra på det just nu, svarar Harry.

Harry och Amanda springer de sista biten och kommer äntligen till en dörr där det står ''4'' på. Harry sliter upp dörren och springer in. Sal två. Det var inte så svårt att hitta. Men sen rum 209. Första rummet Harry ser är nummer 1. Hur ska han hittat nummer 209 här. Oh nej vad jobbigt.

- Vart ska vi gå? frågar Amanda.

- Det finns bara ett sätt och det är att springa och hoppas att man springer rätt, svarar Harry och börjar springa igen.

5,10,18,20,30,33,45,60,77,83,89,90,96,100. Där skiljer salen sig i två delar.

- Vilket håll tar vi? undrar Harry och kollar på Amanda.

Amanda går efter hennes magkänsla.

- Vänster! säger Amanda och börjar springa åt vänster.

Men Harry står kvar.

- Kommer du? säger Amanda när hon märker att Harry inte springer brevid henne.

Det var något med tonläget Amanda sa ''Vänster''. Harry kände igen det. Det lätt precis som när Liam skrek ''vänster'' innan idag när Harry skulle hitta toaletten.

- Nej, höger! skriker Harry och springer åt höger.

Amanda suckar och springer efter Harry.

101,105,110,120,122,132,144,145,150,151,160,170,180,200, 201,205,206,207,208,209. 209!

Harry slänger upp dörren och det första han ser är de 3 andra killarna stå runt en säng. Killarna vänder sig om mot Harry. Alla killar har gråtfylda. Nialls kinder var helt dynsura. Bara av att se att de andra killarna gråter och är så ledsa fick Harry att börja gråta. Men det var absolut inte det värsta. Zyan går åt sidan så att Harry fick plats vid sängen.

Synen Harry får är förfärlig. Louis ligger på sängen och kollar på Harry. Han har slangar över allt och pipande maniker hänger ovanför hans huvud. Louis ögon är intet sägande. Det var nästan som om han redan var död. Harry börjar bli nervös för att han kanske har kommit försent. Han kollar på Louis med uppspärade ögon.

- Jag är inte död dude, säger Louis med en skakig röst.

Detta får Harry att gråta ännu mer. Liam tar armen runt Harry.

- Kom hit! säger Louis och sträcker ut armarna och gör sig redo för att krama Harry.

Harry går fram till Louis och lägger sig halv på honom med magen och kramar honom. Hans tårrar fortsätter strömma ut ur ögonen.

Kramen blev jätte lång och Harry önskade att den aldrig skulle ta slut.

- Louis Tomlinson? säger någon bakom Harry och Louis.

Harry tvingas sluta kramen och vända sig om.

- Ja, säger Louis.

Bakom de står det Karina i läkar därkt.

- Jag är din special läkare och jag behöver ta lite tester. Så dina anhöriga måste lämna rummet nu, säger Karina.

Det kändes som om någon hade slängt ut Harry ur sin egen show. Det var förfärligt att han inte får tillbringa mer tid med Louis, men han vet att om Karina lyckas med att hjälpa Louis så får de umgås mer. Så Harry och killarna går ut ur rummet. Där står Amanda. Harry hade helt glömt bort henne. Amanda går rakt fram till Harry och kramar honom.

Harry gråter så mycket att han nästan inte kan andas.

Efter kramen och så vänder Harry sig om och ser de andra killarna stå där helt lamslagna.

- Eh, ja detta är Amanda, säger Harry.

Killarna står bara tysta utan att göra något.

- Min flickvän, fortsätter Harry.

Killarna blir faktiskt lite gladare när de hör nyheten.

- Vad var det som hände? underade Harry.

- Vi var äntligen frame och skulle gå av bussen. Louis gick sist och när hans fötter kom ner på marken trillade han ihop. Vi trodde han var död. Han låg bara stilla på marken. Jag ringde ambulansen och den kom efter 4 minuter. Louis rörde sig inte fören vi kom in hit. Det var verkligen jätte obehagligt, vi trodde han var död, svarar Liam med gråt i rösten.

Harry kan inte äns föreställa sig det. Att Louis skulle vara död, det var något som inte fick hända.

Zayn, Liam och Niall satt sig ner i en soffa som stod i korridoren lite längre bort. Zayn döljde sitt ansikt i händerna. Liam kollar ut i luften och Niall kollar på Harry och Amanda.

- Kom, säger Amanda, tar Harry i handen och går mot de andra.

De sätter sig ner brevid Niall och han tar sin arm runt Harry.

- Du lykades bra där, viskar Niall och försöker le lite.

- Jag vet, viskar Harry tillbaka.

De siter där tysta i korridoren och väntar på att Karina ska komma ut ur rummet. Harry kan inte vänta. Han måste veta nu. Han vill träffa Louis nu. Nu nu nu! Harry reser sig upp och går fram och tillbaka i korridoren.

Amanda vet inte vad hon ska göra. Hon vill göra något efter som Harry och de andra har det så dåligt. Men det finns inget att säga som kan göra detta bra, det ända hon kan hoppas på är att hennes mamma skyndar sig.

Tiden släppar sig fram. Killarna skakar. Allihopa. Men igen säger något. Det finns egentligen inte så mycket att säga. Äntligen öppnas dörren in till rum 209. Karina kommer ut och kollar på killarna.

- Han överlever nog, men han måste vara inlaggd några dagar till, säger hon.

Amanda stirrar på Harry. Vad hon just hörde kunde inte vara sant. Det fick bara inte vara sant.

- Vaaa? får Amnda fram till sist. Hur?

- Jag vet inte riktigt. Läkaren visste inte vad det var. Men Liam sa...

Harry börjar gråta. Han satt sig ner brevid Amanda som la armarna om honom.

- ..att han var mer död än levande just nu, men det går upp och ner hela tiden. Om det bara går nedåt från och med nu är han död inom 2 timmar. De ska kalla in den bästa läkaren i denna delen av landet för att få hjälp om vad de ska göra, fortsätter Harry.

Amanda vet inte vad hon ska säga. Det är nog första gången i hela hennes liv tror hon. Hon brukar alltid vara kvick i replikerna. Men nu är hon bara lamslagen. Hon vill verkligen säga något för att trösta Harry, men det var i princip omöjligt. Det finns inget att säga som skulle få honom att må bra. Amanda vill inte börja gråta. Hon kände att om hon började gråta skulle hon inte kunna sluta och det kommer inte hjälpa Harry på något sätt. Hon kände tårarna var väldigt när på att trilla ut från ögonen. Hon kan inte föreställa sig att Louis inte skulle finnas. Hon kan absolut inte föreställa sig det. Hon älskade Louis nästa lika högt som Harry. Han är riktigt underbar, rolig och livet utan honom skulle bli svårt. Hon kunde inte hålla inne de, de bara kom. Några tårar rinner ner från hennes skind. Nej, det går inte. Hon måste komma på något att säga.

Plötsligt öppnar någon dörren och kommer in.

- Jag går nu... Karina står i dörröppningen. Hon tystnar mitt i en mening när hon ser tonåringarna sitta och gråta på sängen.

- Mamma, det är inte så bra nu.. säger Amanda och kollar på Karina med gråtfylda ögon.

- Nej, jag ska veta vad som pågår här! säger Karina och kollar strängt på Amanda.

- Mamma! Gå! skriker Amanda, puttar ut henne ur rummet och stänger dörren.

Harry kollar upp på Amanda.

- Vart skulle hon? säger han.

- Till sjukhuset, hon brukar bli inkalad ibland på nätterna när det händer något viktigt och livshotande, svarar Amanda och kollar frågande på Harry.

- Sjukhuset?  Vilket?

- Det största i denna änden av landet, svarar Amanda. Hurså?

- Det är din mamma som är läkaren. Hon ska in och försöka rädda Louis.

- Klä på dig! Jag springer ut och gör så att mamma väntar på oss.

Amanda går ut ur rummet och Harry sitter ensam kvar själv. Tårarna fortsatte att rinna ut ur hans ögon. På ett sätt känner han att han hatar hans känslor, om han inte hade blivit små kär i Amanda hade han inte missat bussen och i så fall hade han varit med Louis hela kvällen och njutigt den kanske sista tiden med honom. Han bad till gud om att Louis var i livet när han kom till sjukhuset. Han drog på sig sina byxor och knäpper skjortan. När han är påväg ut ur dörren kommer han ihåg att hans mobil ligger på sängen. Han går tillbaka och när han är vid sängen ser han lådan med One Direction saker i. Han öppnar och ser Louis ansikte le mot honom. Han börjar stor gråta igen. Det fick inte sluta så här. Harry skulle inte kunna överleva utan Louis, det visste han. Han skulle inte kunna leva utan hans leende, hans skratt, hans personlighet och ja helt enkelt allt som har med Louis att göra. Han skyndar sig ut genom dörren och sätter på sig sin jacka. Utanför huset regnar det fortfarnade. Harry små springer fram till bilen som står parkerad vid gatan. Han sätter sig in i baksättet. Amanda och Karina sitter i framsättet. Så fort Harry stänger dörren så trampar Karina gasen i båtten och bilen kär snabbt iväg.

- Jag är ledsen att hörra om din vän, jag ska göra mitt bästa för att hjälpa honom. Men nu får du spänna fast dig för nu kommer det gå snabbt, säger Karina.

Harry har tappat talförmågonan. Han kan inte tänka på annat än Louis. Han försöker tänka på vad Louis har gjort under dagen som har gått. Han kommer ihåg att Louis inte var så deltagande i allt de gjort idag. Han sjöng inte med till någon låt och han pratade nästan inte med någon i bandet. Louis måste ha vetat något. Han måste ha känt av att något är fel.

Harry lutar sig tillbaka och önskar att bilresan ska gå jättesnabbt. Han orkar inte gissa mer på hur Louis har det, han vill veta, han vill se honom!

Äntligen stannar bilen. Harry springer ut. Han går in genom sjukhusdörren och springer fram till receptionen.

- Louis Tomlinson! Vilket rum är han i? säger Harry så snabbt att det nästan inte går att höra vad han säger.

- Ursäkta? säger receptionisten.

- LOUIS TOMLINSON! skriker Harry upprört.

- Har du bestält tid? säger receptionisten.

- Nej! Jag vill träffa honom nu! skriker Harry ännu mer upprört.

Amanda och Karina kommer in och går fram till Harry.

- Han är killens bästa vän, jag känner honom. Låt honom gå in! säger Karina lugnt till recetionisten.

- Våning 4, Sal 2, Rum 209, svarar recetionisten.

Harry springer iväg och Amanda hänger inte riktigt med. Amanda står kvar i hallen och vet inte riktigt om hon ska följa efter. Killarna känner ju inte riktigt henne och detta är ju rätt så personligt och känsligt.

Plötsligt kommer Harry tillbaka springandes och tar Amanda i handen och pussar henne.

- Snälla, följ med mig, säger Harry.

- Alltid, svarar Amanda och springer iväg med Harry.

- Jag kan verkligen inte ha på mig detta. Jag ser ju urfåning ut!

Harry skakar. Vinden blåser mer och mer. Han står i mörkret i dyngsura kläder och fryser. Han håller utsikt efter Amanda. Det har bara gått ungefär 10 minuter sedadn han ringde henne men det kändes som om kylan höll på att ta över honom. Regnet fortsätter att ösa ner. Kom nu Amanda, snälla kom nu. tänker han. Hans hår hängde ner över ögonen. När han kollar ut i mörkret ser han äntligen något som lyser. En bil rullar fram på väggen och stoppar framför Harry. En man kommer ut och vinkar åt Harry.

- Kom hit! skriker mannen.

Harry vet inte vad han ska göra. Borde han gå ditt?

- Hör du dåligt eller? Kom hit! skriker mannen igen.

Harry känner att han inte har något val. Han kollar runt sig. Ingen där. Ingen som skulle kunna stoppa mannen. Harry går framåt mot mannen. Han skackar lite, men vill inte visa att han är rädd.

- In i bilen, snabbt! säger mannen och sjkuter in Harry i baksättet.

Harry skakar riktigt mycket nu, han har ingen aning om vad han ska göra nu. Mannen går iväg från bilen och det ser ut som om han är påväg till någon slags affär på andra sidan gatan. Han sitter bara tyst kvar i baksätet. Plöstligt ser han att det sitter någon på passagerarsätet. Innan Harry hinner fundera mer på vem det är vänder den säg om och säger:

- Du blev inte rädd va? Amandas ögon glittrade. Jag vet att min pappa kan var lite läskig ibland om man inte känner honom.

Harry pustar ut och börjar skratta.

- Nejdå... svarar han även om han faktiskt var livsrädd innan.

Amanda ler.

- Tack förresten, för att jag kan sova hos dig inatt, säger Harry mest för att det inte ska bli någon pinsamtystnad.

- Det är lugnt och tack för senast, svarar Amanda med ett glimt i ögat.

- Tack själv, säger Harry och känner hur han blir generad och röd i huvudet när han tänker på kyssen.

Dörren öppnas och Amandas pappa kommer in och sätter sig. Även om Harry nu vet att det är Amandas pappa och ingen läskig mördare så är han fortfarande lite rädd för honom. Amanda vänder sig om och kollar på Harry. När hon möter hans blick förstår hon vad han tänker.

- Pappa, ska du inte hälsa? säger Amanda.

- Ehm, jo, visst, säger Amandas pappa, vänder sig om och sträcker fram handen för att hälsa. Goddag, jag heter Marshall och är Amandas pappa.

Harry sträcker fram handen, skackar den och säger:

- Jag hater Harry och är Amandas.. ehh...

Han kollar på Amanda. Hon nickar.

- Pojkvän, förtsätter han.

Marscal spänner ögonen i honom och fortsätter klämma Harrys hand. Hans ögon var också gröna precis som Amandas, men absolut inte lika glitrande och fina. Först blir Harry rädd för att Marshall ska släng ut honom i regnet, men sen ler han och skrattar.

- Va bra. säger han och vänder sig om.

Amanda och Harry kollar på varandra och ler.

- Fryser du? Det ligger några handukar där brevid dig om du vill torka av dig lite, du ser rätt blött ut. Du kan få låna lite kläder när vi kommer hem, säger Marcshall när han startar bilen.

- Tack, jo det hade någ varit bra, svarar Harry och tar upp två handdukar. Han tar den ena runt sig och den andra torkar han håret och ansiktet med.

Bilen stannar framför ett gult tegelhus. Amanda och Marshall går ut ur bilen. Harry tar av sig handdukarna och går ur bilen. Det regnar fortfarande lite ute så de skyndar sig in i det gula huset. Värmen sprider sig i Harry när han går in genom dörren. Det första som han ser när han kommer in är en små tjock gumma i lilla förkläde som leer stort åt honom.

- Hej!! Va trevligt att träffa dig! Jag har sätt så fram imot att träffa dig! Amanda pratar om dig hela tiden. Du och dina små vänner är nog det ända som rör sig i hennes huvud, säger gumma och går fram och kramar Harry.

- Mamma... säger Amanda generad. Kan du inte bara presentera dig?

- Jag tror att hon är lite kär i dig.. viskar mamman.

- MAMMA! skriker Amanda.

- Förlåt, jag heter Karina och jag - som du kanske förstår - är Amandas mamma, säger Karina och ler.

- Haha, jag heter Harry och jag är Amandas...pojkvän, säger Harry generat.

Det värmer inuti Harry varje gång han sa det. Pojkvän. Amandas pojkvän. Det var underbart. Han börjar le så att käken nästan spricker när han tänker på det.

- Nejmen, vad gulligt! säger Karina och kramar om Marshall. Eller hur Marshall?

- Jadå! svarar Marscall.

- Okej, hejdå mamma och pappa! säger Amanda och drar med sig Harry in på hennes rum. Innan de stänger dörren så roppar Karina:

- Använd skydd!

Amanda bara gappar.

- MAMMA! får hon fram tillsist.

Hon stänger dörren efter sig och stirrar på Harry.

- Mamma brukar inte vara så.. säger hon tillsist.

Harry vill bara skratta, han älskade bara hennes familj. Men han var inte säker på att Amanda skulle uppskatta att han skrattar åt hennes familj.

- Det är lungt, hon verkar trevlig, säger Harry istället och ler. Amanda ler tillbaks och går fram och kramar honom. Det är världens bästa kram. Den varmaste och trevligaste kramen som han någonsin har fått. Kramen varar länge. Plötsligt säger en pippig röst bakom honom.

- Amanda? Vem är han?

Kramen avslutas snabbt. Harry vänder sig om. Det mest oväntade stog där. En lite tjej på kanske 5 år stor helt naken framför honom. Harry blir så överaskad att han kan bli. Han vet inte vad han ska säga.

- Amanda han stirrar på mig! säger den lilla flickan.

Harry sliter sin blick från flickan och tittar på Amanda. Det ser ut som om hon har tappat talförmågan. Hon står och försöker säga något men det kommer inget ut ur munnen.

- Amanda! Säg något! Är du död? skriker den lilla flickan och börjar gråta.

Harry blir också typ lamslagen. Han har ingen aning om vad han ska göra. Han hör hur någon kommer springandes ner för trapporna.

- Vad håller ni på med? Ni stör mig när jag repeterar! ner för trappan kom en kille i 17 års åldern. Vad gör du, Maria? Varför gråter du?

- AMANDA ÄR DÖD! skriker hon och springer där i från.

- Eh, vad hon är irriterande.. säger han och vänder sig mot Amanda. Ey, det är ju du! Trevligt att träffas Harry!

Killen sträcker fram handen mot Harry.

- Trevligt att träffas. säger Harry lite tveksam och skakar killens hand.

- Jag heter Mickel, och jag vet ju redan vad du heter. säger Mickel.

- Hehe, säger Harry och tittar på Amanda.

Det gör Mickel också. Han kollar fram och tillbaka på Amanda och Harry.

- Jahhhaaaa, säger han äntligen. Ni är... ja.. typ. Sorry, jag ska gå nu. Och, innan jag går så, här... jag orkar inte bli morbror.

Han tar upp något ur fickan och ger den till Harry. När han kollar vad det kan han nästan inte hålla sig för skratt längre! En kondom! När Amanda ser det så smäller som igen dörren rackt i Mickels ansikte.

- Bara för att jag bryr mig om dig! skirker han när han går upp för trappan igen.

Harry kan verkligen inte hålla sig för skratt längre. Han börjar garva. Till hans lättnad så börjar Amanda också skratta. Harry går fram och kramar henne.

- Haha, du har bara världens underbaraste familj, haha, skrattar han.

- Jag vet.. säger hon och skrattar. Jaja, vill du ha lite kläder?

- Vad håller du på med Harry? säger Liam.

- Jag vet inte riktigt.. jag tänkte bara på en sak.. svarar Harry.

Bordde jag berätta om Amanda? Det kanske är bäst så.. Men vad ska de säga liksom? Aja, bästa att säga något.. tän-

ker Harry.

- Vad? säger Naill. Vad tänkte du på?

- Ehm.. jo alltså ni vet när jag gick vilse? Jag träffade en tjej som hjälpte mig med vägen fram. Hon var något

specielt.. Jag kan inte sluta tänka på hennes ögon, de var så gröna, så djupa, så fina..

- VAKNA! Vem var hon? Någon vi känner? säger Zayn.

- Ett fan.. svara Harry lite tyst.

- Lycka till med henne! Om ni går ut på en dejt kommer hon bara sitta och stirra på dig och få panik när du rör

henne, säger Liam.

- Nejdå, hon var inte sån, hon var lugnare, säger Harry.

- Men Harry, tycker du verkligen om henne? säger Liam och golar intensivt på Harry.

- Ja. Ja det gör jag verkligen, svarar Harry och golar lika intensivt tillbaka.

- Bra. Men försök få ut henne ur huvudet nu, säger Liam, bankar Harry löst i ryggen och ler.

- Jo, jag ska försöka, säger Harry och ler tillbaka.

- One Direction ska in på scen om 30 sekunder, säger någon kille bakom de.

- Och nu, de fanstastiska, snygg och roliga ONE DIRECTION! skriker programledaren och publiken börjar ljubla.

Killarna springer ut på scenen. Harry springer in sist och kollar ut över publiken. Hundratalls skrickande tjejer

sitter i publiken. Han ser många av de som hade slängt sig över honom innan idag. Han försöker hitta Amanda bland

alla de skrickande ansikten, men han hittade inte henne.

Skulle hon inte se uppträdandet? Hon var ju ett fan.. Men det kanske var bra att hon inte är här så hon inte såg

mig trilla innan, tänker Harry. Han sätter sig ner brevid Louis. Programledaren var en kvinna i 30 års ålderna.

Hon började prata och ställa frågor. Harry lyssnar inte riktigt utan kollar runt i publiken för att hitta henne.

Var är hon? Hon måste vara här någonstans. Hon måste. Han var bara tvingad att se hennes ögon igen. Åhh.. var

skulle hon kunna vara... Såklart! Bakstadch! Hon var ju regissörens dotter, varför skulle hon då sitta i publiken?

Harry vänder sig diskret om.

- Vad håller du på med Harry? säger Liam.

- Jag vet inte riktigt.. jag tänkte bara på en sak.. svarar Harry.

Borde jag berätta om Amanda? Det kanske är bäst så.. Men vad ska de säga liksom? Aja, bäst att säga något.. tänker Harry.

- Vad? säger Niall. Vad tänkte du på?

- Ehm.. jo alltså ni vet när jag gick vilse? Jag träffade en tjej som hjälpte mig med vägen fram. Hon var något specielt.. Jag kan inte sluta tänka på hennes ögon, de var så gröna, så djupa, så fina.. och hennes leende, det strålade, det var så förtrollande..

- VAKNA! Vem var hon? Någon vi känner? säger Zayn.

- Ett fan.. svara Harry lite tyst.

- Lycka till med henne! Om ni går ut på en dejt kommer hon bara sitta och stirra på dig och få panik när du rör

henne, säger Liam.

- Nejdå, hon var inte sådan, hon var lugnare, säger Harry.

- Men Harry, tycker du verkligen om henne? säger Liam och kollar intensivt på Harry.

- Ja, ja det gör jag verkligen, svarar Harry och kollar lika intensivt tillbaka.

- Bra. Men försök få ut henne ur huvudet nu, säger Liam, bankar Harry löst i ryggen och ler.

- Jo, jag ska försöka, säger Harry och ler tillbaka.

- One Direction ska in på scen om 30 sekunder, säger någon kille bakom de.

- Och nu, de fanstastiska, snygg och roliga ONE DIRECTION! skriker programledaren och publiken börjar jubla.

Killarna springer ut på scenen. Harry springer in sist och kollar ut över publiken. Hundratalls skrikande tjejer

sitter i publiken. Han ser många av de som hade slängt sig över honom innan idag. Han försöker hitta Amanda bland alla de skrikande ansikten, men han hittade inte henne.

Skulle hon inte se de? Hon var ju ett fan.. Men det kanske var bra att hon inte är här så hon inte såg mig trilla innan, tänker Harry. Han sätter sig ner brevid Louis. Programledaren var en kvinna i 30 års ålderna.

Hon började prata och ställa frågor. Harry lyssnar inte riktigt utan kollar runt i publiken för att hitta henne.

Var är hon? Hon måste vara här någonstans. Hon måste. Han var bara tvungen att se hennes ögon igen. Åhh.. var skulle hon kunna vara... Såklart! Backstage! Hon var ju regissörens dotter, varför skulle hon då sitta i publiken?

Harry vänder huvudet lite diskret och försöker se in bakom scenen. Om man lutar sig lite bakåt kan man se in lite bakom scenen, och där.. Harry lyste upp! Hon ståd där, Amanda! Deras ögon mötes. Han visste det, just då. De gröna ögonen sa allt. Han var kär i Amanda. Iallafall i hennes ögon... han kunde bara sitta och stirra in i de hela dagen.. Men plötsligt...

-AHHHHHH! Harry ligger plötsligt på golvet igen. Han hade lutat sig för mycket bakåt och trillat över soffans kanten. Efter skriket blev det helt tyst.

Shitshitshitshitshit... Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? AAHHHH Varför? Varför just jag? Jag måste göra något nuu! tankarna flög runt i Harrys huvud som faktiskt gjorde otroligt ont efter fallet. Harry börjar få panik, han har ingen aning om vad han ska göra nu, han bara ligger kvar på golvet och kan inte göra något. Som tur är så gör Louis något som räddar honom. Först kolar Louis väldigt intensivt på Harry. Harry förstår hans blick och nickar bedjande. Louis bryter plötsligt tysnaden med sitt underbara, smittsamma och höga skratt. Alla killarna förstår galoppen (eller så smitade bara skrattet) och börjar skratta. Skrattet sprider sig snabbt runt i publiken och tillsist skrattar alla, till och med Harry. Han reser sig upp och sänder en snabb blick backstage där står Amanda också och skrattar. Harry ler och vänder snabbt blicken framåt.

Gud vad jag älskar Louis! tänker Harry och ger Louis en tacksammbilck. Och Louis ler tillbaka.

Programledaren lyckas äntligen få tyst på publiken så att hon kan fortsätta ställa frågor.

- HAHAHAHAHAHHAHAHAHA, när killarna går av scenen sprids ett otroligt skratt mellan de.

- Vad händer med mig!?! säger Harry och tar huvudet i händerna.

- Det tror jag du vet.. svarar Liam och ger Harry en mystisk blick. Harry bara ler tillbaka. Han vet att Liam har rätt.

Killarna tar av sig sina mickar och börjar bege sig mot utgången. Harry kollar förbrilt runt sig för att hitta Amanda så han kan fråga om hennes nummer. Men var är hon? Han hittar inte henne.

- Kom nu Harry vi har bråttom! skriker Zayn från dörren ut. Harry står mitt i korridoren och kollar runt bland folket som vimlar runt. Hon är ingenstans. Kan hon redan ha hunnit gå? Det fick inte hända. Harry kollar igen, men han är helt säker på att Amanda inte var där längre. Lika bra att gå, hon kanske är där ute, tänker Harry och går mot utgången. När han kommer ut känner han att det regnar och tar upp luvan påå sin jacka. Han kollar runt, men ingen Amanda. Var är hon?

- Kom nu Harry! ropar Liam från bussen.

Harry ger upp och går mot bussen. När han går på den känner han sig oerhört ledsen. En obeskrivlig känsla.. Han har inte lust att snacka med någon, han går bara längst bak i bussen och tittar ut. Han känner hur tårarna börjar trilla ner för kinderna. Oh, vad han inte orkar detta. Men när han kollar ut ser han något som lyste i mörkret. Något grönt. När hans ögon har vant sig med det halv mörka ljuset ser han att det gröna var någons ögon. AMANDA! Harry springer ut genom bakdörren i regnet och efter Amanda. Hon går längre och längre bort. Hon svänger runt ett hörn. Harry springer snabbare, han kan inte missa henne, hon kan inte försvinna igen. När Harry vänder runt hörnet är hon väldigt nära.

-AMANDA! ropar han ut i regnet.

Amanda vänder sig om och ler. En vått varelse står framför henne, men hon känner direkt igen honom.

- Harry! säger hon och går närmare honom.

- Ehm, ja, jag ville bara säga att jag verkligen tycker om dig. Kan jag få ditt nummer? säger Harry lite nervöst.

Amanda ler igen.

- Såklart.

Hon tar upp en penna och papper från hennes väska och skyddar pappret med handen från regnet samtidigt som hon skriver. Sen ger hon pappret till Harry.

- Tack! säger Harry och ler. Hon ler också.

Bordde jag gör det? Bordde jag kyssa henne? tänker Harry, men innan han hinner bestämma sig sträcker sig Amanda mot hans läppar och kysser honom. De står där i regnet och kysser varandra. Det är underbart tycker Harry. Kyssen är lång och härlig. När Amanda drar från hennes läppar ler hon. Harry ler tillbaka.

- Vi ses. säger Amanda och vänder sig om och går.

Harry står bara kvar och stirrar med numret i handen. Amanda var så mystisk. Han vet inte varför, men han gillade verkligen det. Han tänker bara på henne och kyssen när han går tillbaka till bussen. Det var lite som att bli kysst första gången. Man har en sån spänning in för det, och efter finns det inget annat i huvudet. Även om det inte var Harrys första kyss, kändes det verkligen så.

När Harry kommer tillbaka möts han av en blick han inte hade väntat sig. Bussen var borta.

Först förstår han inte riktigt det. De kan väl inte ha åkt utan honom? Han kollar runt sig, men ingen buss kan han se.

Harry suckar, drar upp mobilen och slår in Nialls nummer.

Biiiiiiiiiiii, biiiiiiiiiiiiii, biiiiiiiiiiiiiiii, biiiiiiiiiiiiii, biiiiiiiiiiiiii..

- Svara nu Niall... viskar Harry. Det var rätt kalt att stå här ute i regnet.

Biiiiiiiiii, biiiiiiiiiiiii, biiiiiiiiiiiii, biiiiiiiiiiiiii, biiiiiiiiiiiiiiiii...

- Kom igen nu... viskar Harry igen.

- Tja! säger Niall i andra ändan.

- Var är ni? säger Harry.

- I bussen? Precis som du.. svara Niall undrande.

- Nej, jag är inte i bussen. Jag sprang efter Amanda och sen när jag kom tillbaka så var bussen borta.

- Oh shit.

- Var är ni?

- Vi sitter fast i en billkö någonstans... vänta jag ska fråga chaförren om vi kan vända.

Harry fryser jätte mycket nu. Han tycker att Niall är borta väldigt länge.

- Tyvärr det finns ingen chans att vi kan vända. Du måste nog på något sätt övernatta där du är, sorry.

Harry suckar igen.

- Jaja, jag får väl fixa det, ha det bra, hälsa de andra! säger Harry och lägger på.

Vad ska han göra nu? Han känner ingen i denna stan. Han har aldrig varit här innan så han vet inte var något hotell ligger, och han har ändå inte råd med att bo på hotell just nu. Harry tänker så det knackar.. Amanda! Han måste bara samla mod för att ringa och fråga om han får sova hos henne i natt. Hur ska han säga det så det inte blir fel? Harry tänkte länge och bestämmer sig för att bara ringa och säga som det är. Han skriver in numret och ringer.

- Hej det är Amanda. svara en flick röst i andra ändan.

Harry förklarar allt och hinner inte äns fråga innan Amanda säger:

- Stanna var du är så kommer jag och hämtar dig. Du kan sova hos mig i natt.

*I hear Jerusalem bells are ringing Roman Cavalry choirs are singing be my mirror, my sword and shiel my missionaries in a foreign field.* Musiken dunkar ut genom högtalarna i bussen när den rullar fram på Englands motorvägar. *For some reason I can't explain once you go there was never never an honest word and that was when I ruled the world* Harry, Liam, Zayn och Niall sjunger med till musiken. Harry och Liam sitter i soffan och spelar nintendo Wii. Louis fifflar med mobilen, Niall letar efter mat i kylskåpet och Zayn sitter och skrattar åt Harry och Liam. Bandet One Direction är på väg till ett brittiskt populärt live-TV-showen ''Whats up, Uk?'' där de ska uppträda och bli intervjuade. Just nu är på turne i UK.